Kommer du ihåg?

Nej, det gör jag inte. Jamen, vi var ju där mitt i sommaren tillsammans med X och Y. Nej, jag minns inte. Du hade på dig en randig tröja och cykelbyxor, flipflop på fötterna. Vi åt räkmacka. Nej, det ringer ingen klocka...
Har du någonsin upplevt detsamma? Att minnet sviktar trots att någon berättar om något ni tydligen upplevt tillsammans? Eller att ni är flera som varit med om något gemensamt men har helt olika minnen från den upplevelsen? Jag tittade tidigare i veckan på tv-programmet Din hjärna - Dina minnen med Anders Hansen, programmet finns på SVTplay. Bland de frågor som ställdes var "Vad väljer hjärnan att komma ihåg och vad glömmer den?"  och "Kan du lita på ditt minne?". Efter programmet tänkte jag mycket på detta hur minnet funkar och  om det jag minns är sant eller inte, hur mycket har redigerats med tiden, minns jag eller är det konstruerade minnen utifrån foto eller berättelser jag hört? Spännande att fundera på och vilken tur att jag inte är åtalad för min barndoms minnen och ska vittna i domstol. Hur säkert kan man lita på vittnesmål under ed? Det går ju att grubbla hur mycket som helst på de minnen man har av livet man levt, varför man minns just det och det. Dofter, platser, repliker, scener i filmer, mat eller nästan vad som helst - allt kan väcka minnen, både bra och mindre bra. Men mina minnen är mina och ska så få förbli, spelar ju ingen roll om jag förbättrat dem eller bara minns bråkdelar av det jag varit med om. Jag har ensamrätt på just mina minnen. 
 
Jag tänker och minns vidare och från veckan som gått har jag minnen av pyssel jag gjort. Det är jag säker på hänt då det finns bildbevis.. och vad jag vet har ingen i smyg redigerat bilderna...
Första pysslet var bokmärken av foton som legat på hög i en låda. Magneter sparade från gamla inköpslistor som suttit på kylskåpet, lite fint papper och så laminering, några minuters pyssel och sedan klart!
 
 
 
 
Pyssel nummer 2 var ätbart - godissushi med chokladsås till dip. Marshallows, hallonremmar, godisfiskar och diverse annat smågodis, bara att släppa loss och skära och knyta. Bra aktivitet då inget av godiset var glutenfritt och därför slank inte minsta lilla bit in i munnen på mig. 
 
 
Dagens finfina sköna promenad i underbart vinterväder är avklarad i solsken, minusgrader och gnistrande snö, så vackert. Sitter i soffan hemma nu med rosiga kinder och nu blir det skidor på tv. Bra lördag så långt. 
 
 
 
O där gick starskottet på damernas masstart 10 km... over and out härifrån.
Taggar: känslor och minnen;

Bra dag.... skitnatt??

Idag har det varit en jättefin dag med promenad i vackra januarivintern.Klarblå himmel och frostiga träd och visst kom det lite solsken på oss fotgängare. Härligt uppfriskande med ljus. Men nu är det kväll och nattens helljuslampa är tänd på himlen = med 99,9 % säkerhet blir det en sömnlös natt. Vackert med fullmåne, javisst, men så fort jag ser fullmånen lysa så vet (vet!) jag att det blir en sömnlös natt. Nej,man ska inte tänka negativt och inte ta ut något i förskott. Jag brukar tänka positivt men inte när det gäller fullmåne och min långa erfarenhet av vakna nätter. Tur att det finns böcker... Stina Jacksons Ödesmark blir nog utläst och sedan finns det en hög att plocka av. Har några 700-sidors som legat på vänt länge... spelar ju inte så stor roll om jag läser till kl 05.00 mot i vanliga fall klockan 02.00..
 
 
 
Imorgon vet jag hur natten blev...
 

Mitt liv som hund

Läkarbesöket i onsdags satte spår. Jag skrattar fortfarande åt dialogen med läkaren. Hela inramningen gjorde detta samtal till ett fantastiskt ögonblick. Temat var motion/träning och betydelsen av det för hälsan. 
Utdrag ur samtalet:
Jag: Det är aldrig så lätt att få ut mig på promenad som när det är snö och vinter.
Läkaren: Då är du som min hund..(mikropaus)..ursäkta jämförelsen..
Sedan brast vi båda ut i gapskratt...
Jag vill aldrig byta läkare, han är helt outstanding. Noggrann, har humor som ni märkt, "kan mig", engagerad, lyssnar och jag känner alltid vid dessa besök att det finns tid till att prata och fråga om allt som har med min hälsa att göra. 
Idag tycker "hunden" (jag) det är trist att det vita smälter men gläds istället åt ljuset som tydligt märks är på gång. Mitt liv som vinterhund går mot sitt slut för denna gång...
 
Mitt liv som hund byter jag mot mitt liv med hund efter att idag ha tagit en titt i mitt album från när jag var en liten flicka i Pauliström. Med hund innebär med jakthund eller ja, jakthundar. Drever och hamiltonstövare. Slarvan och Jana. Taxen Tusse, hos farmor och farfar, finns också med i min barndoms minne av hundar. En hund till minns jag, Tant Lillys pekingese (?) som var så lurvig att det var omöjligt att se vilket som var bak eller fram.  
På bilden nedan Slarvan med valpar, mamma, kompisen Gunilla/Pylle och jag. Åh, vad jag gillade dessa hundar och jag sprang gärna med mat till hundgården.
 
 
På bilden nedan är det jag, Slarvan och Mona som passade mig då och då. Kappan jag har på mig var så fin, vinröd med detaljer av svart sammet på kragen och på ficklocken. 
 
 
Det är fritt fram att skratta åt fotona eller att bara helt enkelt dra på smilbanden och nicka igenkännande åt tidstypisk klädsel från sent 50-tal. Hemsytt och hemstickat var det som gällde. Lyckliga barn som växer upp idag med vatten- och vindtäta tyger i vinterkläderna. De behöver inte bära med sig kilovis med snöklumpar hängandes fast på yllebyxor och vantar hem efter utelek i snö. Inte behöver de heller ha elastabyxor med hällor under fötterna... byxor som töjde sig 3 storlekar när man använde dem och fick vira dem ett par varv i midjan för att de skulle sitta uppe. För att inte tala om "knäna" -  stora som säckar som blev på benen. 
 
Nu ska jag sätta tänderna i ett apelsin och sedan ta mig an ett litet projekt...väldigt litet denna gång... men det kan tänkas att jag ber om hjälp med en liten verktygskrävande insats.. håll dig beredd kära nödenolusten 😘
 
Fredag och helgen på ingång. Märks inte så mycket för mig som har lördag hela veckan. Ha de gott och njut av ljuset och varandra 🤗