Det finns skalor för att mäta styrka hos chili, det finns både ampere- och voltmeter och vi svenskar har en förkärlek för att mäta temperaturer utomhus och i sjöar. Men finns det någon skala för att mäta kärlek? Särskilt kärlek till barnbarn. Jag var igår tillsammans med yngsta barnbarnet, snart 20 månader, i 12 timmar. Hade det gått att mäta vad jag känner för honom och för att vara tillsammans med honom kan jag garantera att skalan hade sprängts med råge. Barnbarnsnörd har jag blivit kallad och det stör mig inte det minsta. Alla våra fem fina är ljuvliga att umgås med och hjärtat svämmar över av glädje och lycka över varje minut tillsammans. Varje sms som kommer, varje telefonsamtal, några bytta ord på sommarjobbet, en kort vinkning i förbifarten eller att titta på korta filmer och drösvis med foton är allt lika värdefullt. Man känner sig liksom lycklig i hela kroppen precis som Rasmus säger till Paradis-Oskar när de är på luffen.
12 timmar med Olof - vad gör man då? Jo, vi leker och leker och läser böcker, bygger torn och rasar dem lika snabbt som de byggs upp.
Boken om gröna traktorn läste vi säkert 10 gånger och extra roligt var det med traktorljudet. Lilla pekfingret tryckte på gröna knappen för ljudet ett antal gånger. Boken "GRÄV" om byggnadsarbete utökade både Olofs och farmors ordförråd.
Vi var några timmar i Astrid Lindgrens Värld och det var vaaaaarmt! Vad vi gjorde där? En halvtimme gick åt till att gå och klättra på bänkarna att sitta på vid Villekulla, bänkrad upp, bänkrad ner, hoppa ner och kliva upp, igen, igen, igen och jag bara följde efter och höll i handen vid behov. Sedan tittade vi på föreställningen i sisådär 3 minuter... gick vidare till Rasmus på luffen och tittade kanske 5 minuter. Vi kom till Körsbärsdalen där vi satt några minuter i väntan på föreställningen. Men nej det var roligare att ta grus i nävarna och kasta och kasta och kasta... inte på någon person utan på gångvägen och lite in i hästhagen. Att följa med och bara vara är så härligt för varför tvinga en 20 månader gammal liten kille att se föreställningar - han lär hinna se dem hundratals gånger. Det är lika mycket lycka att se ett leende över en näve kastat grus som vad som helst annat. Tänk att man när man är så liten ändå kan vara så stor, veta så mycket, förstå och kommunicera med "prat" och kroppsspråk, att ha glimten i ögat och kunna skojbusa. Att vara tillsammans, att få kramar och någon gång ett tjyvnyp för att se om det blir någon reaktion på farmor, att vara nära och bara vara det är lycka på riktigt. Känslan från gårdagen sitter kvar i hela mig idag. Ja, jag erkänner jag tog en tupplur när Olof sov middag.... Underbar dag.. och det kommer flera är jag säker på. Tänk att när man säger hej då och barnbarnen åker hem så börjar man längta efter dem direkt...hur trött man än är. Trött och väldigt lycklig...
Idag njuter jag av det välbehövliga regnet, kör några maskiner tvätt och ordnar med lite småfix här hemma. Fredagsbuketterna är inplockade och på plats på borden. Små buketter men naggande goda att vila ögonen på.
Fredag och slut på semestern för en del.. här fortsätter det fria livet som vanligt och alla dagar är både sig lika och olika. 4 år som pensionär har gått fort - och åldrats har jag gjort .... 104 år är jag visst enligt ett av barnbarnen... Men varje dag är en gåva - hur tar du vara på din dag?