För evigt fastnaglade julitankar

De sista dagarna i juli är sedan nio år tillbaka sig lika. För nio år sedan blev jag räddad till livet tack vare att nödenolusten lyckades tjata in mig till akuten på Västerviks sjukhus. Operation dagen efter jag kom in, efter att min uttorkade kropp fyllts på med vätska, då jag befriades från tumören i tjocktarmen. Ett halvår med cytostastika följde efteråt då det fanns spridning till lymfkörtlar. För mig gick allt bra och jag är frisk och obeskrivligt tacksam för det. Så varför måste fortfarande, varje år, finalen på juli föra mig tillbaka till minnen jag helst hade varit utan?? 
  
 
Kroppen är bra på att lagra minnen, både de goda och de mer svarta och nästan outhärdliga. Cancertankarna biter sig fast. Tänker inte så ofta på denna period längre men cancerspöket finns där alltid i slutet av juli och vid situationer när jag läser om eller möter sjukdomen hos andra. Alltid om jag känner diffus okänd smärta av något slag, hittar utslag eller vad som helst på kroppen så kommer alltid tanken "kan det vara c..". Jag få säga till mig själv på skarpen att sluta med dessa tankar och det funkar oftast förvånansvärt bra.
 
Från sjuk till frisk illustrerar jag med dessa bilder:
 
 
 
 
  
 
 
Bilden ovan är tagen två veckor efter operationen - en viss skillnad mot bilden från sjukhussängen. Glömmer aldrig vad en mycket god vän, Monica, tänkte och sa när vi träffades första gången efter operationen : Det är så hon ser ut! Japp en viss skillnad på hur jag mådde också. Obeskrivlig glädje vid friskförklaring efter 5 år och det har hållit sig så. Dagen då jag friskförklarades är en av mitt livs bästa dagar. Nu börjar det närma sig kontroll igen. Nästa år är det dags och tankar smyger sig på. Tänk om... Nej, men snälla sluta tänk så, lägg energin på något bättre. I maj i år opererades jag för njursten och innan diagnos blev jag noga undersökt med datortomografi, prover, ja allt man kan tänka sig. Läkaren sa att med min cancerbakgrund ville de undersöka smärtorna i buken noga. Fy sjutton så oroligt det var att vänta på svar. "Jag har ett glädjande besked till dig, inga tumörer, du har njursten" - så sa läkaren och jag tyckte nästan att han själv kände lättnad. Tack för det! Ett njurstensbesked är säkerligen mindre svårt att överlämna till en patient än canceråterfall. Så nu när tankarna kommer på canceruppföljning om ett år försöker jag säga till mig själv att "ta det lugnt, du har ju blivit kollad i år".  
 
För att skingra tankarna dessa dagar har jag planterat om krukväxter, skördat och fryst in grönsaker, förberett ett syprojekt och nu ska jag sy klart den påbörjade beppehatten, fixa uppläggning av brallor och sy klart en kjol av gamla jeans. Jeans som jag hade under perioden jag fick cytostatiska....där kom påminnelsen igen.... 
 
En av de mest utbredda sjukdomarna är diagnosen.
 Karl Kraus
                               
Glada människor är friskare än andra. De kanske är glada för att de är friska.
    Gunilla Dahlgren 
 
Hälsa är bättre än välstånd.
Ordspråk från England
 
Ha det gott vänner och njut av dagen 🤗

#svemester i barndomslandet

Med halsont ska man inte beblanda sig med folk men en biltur med nödenolusten funkar bra. Undrade på mitt vänligaste sätt (vilket inte gav möjlighet att säga nej) om vi inte skulle ta en tur till mina barndomstrakter denna lördag och kanske ta en fika nånstans utefter vägen. I jämlikhetens namn så är det inte många dagar sedan vi åkte runt där nödenolusten bodde som barn... 
 
Vi lämnade Vimmerby för några timmar och passerade viadukten vid stora vägen. Alltså ni har väl sett så fint det är där:
 
 
Mobilbilden gör inte platsen rättvisa men ändå...Vallmo och blåklint i massor, så vackert. Allt beröm till Vimmerby kommun och den personal som fixat detta - ett riktigt blomsterhav på båda sidor om av- & påfarten från väg 23/34. Värt att ta en tur bara för att se detta.
 
Målet för dagens resa var Pauliström där jag bodde mina första 10 år i livet. En ort präglad av pappersbrukets utveckling. Det var här de första pappersblöjorna tillverkades i Sveriges första blöjmaskin. Vi bodde i två olika hus under Pauliströmstiden, Rödbo och Strömslid båda tjänstebostäder då pappa, skogvaktare Ingemar Gustafsson, var anställd inom företaget.
 
 
 
Idag obebodda hus vad jag kunde se. Strömslid, undre bilden, var vackrare förr med tex dubbeldörrar vid entrén. Det är inte alltid renoveringar görs med varsam hand... Tvärs över vägen från Strömslid låg dammen där det på min tid fanns brygga och en liten sand(grus)strand och där vi badade flitigt. 
 
 
Mina tre första skolår gick jag i Svenarps skola. Två klassrum för åk 1-3 respektive 4-6, utedass, ingen gympasal, endast en kallvattenkran i korridoren, matsäck hade jag med mig de två första åren men i trean kom en tant med mackor och mjölk till oss. Böcklingpastej minns jag var ett av påläggen vilket jag med skärpa betraktade som ett nerköp jämfört med egna mackor med messmör som jag fortfarande tycker är gott, dock äter jag det inte längre då det är så sött. 
 
 
Idag är skolan sommarstuga och jag ångrar lite att jag inte knackade på... får ta en tur till...nån gång.. Skolgången minns jag positivt, min första fröken hette Kerstin Johansson, vi tränade välskrivning med bläckpennor och hade läskpapper till hands, vi räckte snällt upp handen för att svara på frågor, vi sjöng morgonpsalm till frökens tramporgelspelande. Vilka tider, man kan tro att jag är minst hundra år. Landsbygden var på 60-talet långt efter städer när det gällde tex skolans utveckling. 
 
Ett kärt minne från Pauliström är hockeybanan som byggdes under ledning av min pappa. Såå många timmar jag nött runt där på skridskor. Mamma kom då och då och sa att det var dags att gå hem och äta för länge sedan. Icke sa nicke jag åkte vidare timme efter timme. 
 
 
Ner till fabriken gick en rörledning och där fick man inte vara. Så självklart gick vi på den och var livrädda att bli upptäckta. Hyss och bus hör hemma i alla tider.
 
 
Min barndom är ljusår från den tid våra barnbarn växer upp och formas i. Vad skulle de tycka om jag föreslog 2.50 i veckopeng som jag hade? Jag hade full koll på både ett- och tvåöringar. Min uppväxt var trygg och skyddad och samtidigt begränsad. Så lite jag visste om omvärlden även om vi hade tv från andra halvan av 50-talet. Var det bättre förr? Nja, allt måste ses i ett sammanhang utifrån varje tids livsvillkor. Det var i varje fall annorlunda mot nu. Lekglädjen jag upplevde ser jag inte att den skiljer sig från lekglädjen jag upplever med barnbarnen. Lekarna varierar men glädjen är densamma. Den stora skillnaden är väl mängden intryck som vi, både barn och vuxna, utsätts för idag jämfört med då. Barnbarnen är digitala infödingar medan jag väl får räkna mig till gruppen digitala invandrare. Jag kunde nöja mig med att titta på den svartvita testbilden på tv medan yngsta barnbarnnet skickligt manövrerar tv:s alla kanaler och har en egen netflixsida och enkelt hittar det hon vill se på youtube. Både då och nu är det handhavandet som spelar roll för om det är bra eller dåligt det vi sysslar med eller tittar på. 
 
Så givande att besöka min barndoms platser och bli påmind om vad som var början av den påverkan på mig till att bli den jag är idag. En påverkan och ett formande som är en livslång process. Som tur är så följer vi med vår tid men att ibland stanna upp och fundera på tiden som passerat och hur villkor för levandet påverkar oss är både nyttigt, spännande och givande. Idag sitter jag här och tänker att så här blev jag och det får väl duga utifrån vad jag upplevt och formats av. 
 
Någon fikapaus blev det inte på resan även om vi tog en titt in i Karlstorps gamla mejeri. Frukosten hade inte sjunkit undan... 

Spelar storleken någon roll? Mitt ärliga svar...

Om storleken spelar roll, ja därom tvistas det och svaren varierar. Från ingen betydelse alls till stor betydelse. Inget är rätt eller fel. Inget är svart eller vitt. Idag när jag intog min jordgubbsfrukost sittandes på altanen så tänkte jag just på storlekens betydelse. Så tacksam jag är över vår lilla trädgård. Kanske är det just för att den är liten som jag njuter till fullo av den. Jag både beundrar och imponeras och njuter av att se eller besöka stora fina trädgårdar men jag är så nöjd med vår lilla plätt. Även en liten plätt går att utveckla och vårda. Den lilla, precis som den stora odlingsarealen, bjuder in till planering, snigelklippning om än få i år, ogräsrensning och samma lycka som i en stor trädgård att se hur grönsaker och blommor växer. Att skörda 10 gurkor på en säsong är lika härligt som att skörda 50 tycker jag. I olika forum på fejjan läser jag om och ser bilder på alla sorters trädgårdar och odlingar och jag tycker det är lika härligt att ta del av det lilla som det stora. Människor som delar med sig av små nybörjaförsök med odling och som visar sin glädje över att lyckas gör mig lika glad att läsa om som enorma trädgårdsodlingar med väldigt stor skörd av det mesta. Visst är det härligt att känna glädje över hur människor lyckas och är stolta över det de åstadkommer 🙂
 
 
 
Odlingarna är mina säger nödenolusten men gräset verkar vara hans... inte mig emot...
 
 
Sommarens bästa plats för bokläsning är i soffan på altanen på baksidan. Skönt, ombonat, närhet till grönska och antingen jag ackompanjeras av vindens sus eller regn som smattrar på altantaket så är det en lika skön plats att sätta ögonen i en bok och drömma mig bort tillsammans med böckernas personer och bege mig in i okända miljöer. 
 
 
 
Så hur var det då med storlekens betydelse? Ja, det lilla är alldeles gott och nog för mig. Kan man vara glad åt det lilla har man mycket att vara glad åt. Den lilla trädgårdsplätten ger möjlighet till allt vad odling innebär och samtidigt finns det både tid och utrymme för avkoppling och lata dagar. Nu dags att handla mat och sedan blir det soffläge på altanen med en bok och så ska jag njuta av de nyutslagna luktärterna. Kanske blir det tid att sy en beppehatt också .. men jag har inte hittat det rätta tyget än... får bli en tur till second hand och leta efter något att sy om. 
 
 
Glädje växer ofta där man planterat det!
citat från Herregud & co