Min välanvända (!?) tillika begagnade hjärna har gått i spinn och snurrarrrrrrrrrrrrrr.... Nu har vi haft corona pandemi ca två år och lärt oss leva med restriktioner. Dags för omställning igen nu när det släpps på dessa restriktioner. Nu ska vi successivt, tänker jag, ut ur coronabubblan och tillbaka till ett vanligt liv. Ett vanligt liv - kommer du ihåg hur det var? Nu är ju coronalivet det vanliga livet. Jag har vant mig, jag har kanske tom blivit lite bekväm och har vant mig av med att laga mat till fler än ett fåtal personer i taget. Listan på personer som ska firas och/eller bjudas hit ligger och väntar på att bli avprickad ett steg i taget.
Tusen frågor snurrar, här är några:
- Kommer vi att återgå till att krama om varandra när vi träffas? Det var ju för många av oss en självklarhet "förr" - men hur tänker du nu? Ska du fortsätta hälsa med armbågen? Är att hälsa med handslag något helt passé för oss som vuxit upp med att det är så man hälsar artigt?
- Kommer vi att ta med oss några lärdomar in i framtiden? Tänker på att vara hemma från aktiviteter, jobb, skola och förskola när vi inte är hundra friska med respekt för att det inte bara är "JAG" i världen.. om jag smittar någon annan kan det betyda att jag påverkar den personens/familjens hälsa, ekonomi eller möjligheter.
- Kommer vi bli bra på att hålla i en god handhygien?
- Kommer vi öka på våra sociala kontakter eller finns det risk att fastna i folkskygghet?
- Kommer vi behålla den ökade tiden för utevistelse som pandemin fört med sig? Hemma och ute har blivit en stor del i pandemilivet och det har många tyckt varit positivt för både kropp och själ.
- Kommer vi leva lugnare, mindre stressat, gör vi andra val efter att haft tid för reflektion med mer hemmaliv?
- Kommer arbeta hemma vara naturligt/självklart att blanda med att vara på arbetsplatsen?
- Kommer resandet förändras/öka igen eller blir det gott nog att fortsätta med hemester?
- ????
Med tre doser vaccin i kroppen är det ändå förvirrande att ta mig an det nya gamla livet. Känner mig inte redo att öka livets leverne med 100 knyck direkt. Jag längtar efter många saker att göra men tänker ett steg i taget, vänta in och se vilka konsekvenser det får med slopade restriktioner. Det är inte över på länge än säger pessimisten men det ljusnar och vi är på gång säger optimisten. Jag ser fram emot ett par veckor i karibien kanske nästa vinter, teaterbesök, utställningar, matmässa, symässa, aktiviteter med sönerna och deras familjer = alla våra bästa och älskade nära och kära. Ska jag dessutom hinna med alla projekt på min att-göra-lista så kommer jag ha mer än fullt upp hela 2022.
Skitjobbigt med pandemi men även denna skit har vi lärt oss positiva saker av. Inget ont än det har nåt gott med sig passar väl in trots sjukdom, sorg och ekonomiska konsekvenser för enskilda personer och företag. Ett steg i taget hur litet som helst så är det ändå ett steg framåt.
Något som det absolut blivit för lite av under pandemin är besök i huvudstaden men nu har jag planer på Stockholmsresa inom en snar framtid... Liljevalchs vårsalong, Fotografiska, Gudrun Sjödén, DIF-butiken, Marimekko... Så huka er syrror, snart kommer jag!!
Jag hoppas att folk kommer fortsätta hålla lite avstånd till varandra, gillar inte att ha folk som flåsar mig i nacken i kassakön. Har inte höga förväntningar dock då många ändå står eller går för nära medan restriktionerna varit här :(
skriven