Är det orättvist när någon får cancer eller har man bara otur när man får cancer? Jag har suttit ute i sommarvärmen idag och läst i boken En ensam plats av Kristina Sandberg (KS). I boken skriver KS om den cancer hon fått för några år sedan. Aggressiv bröstcancer, tre tumörer, en stor och två små och hur det påverkar henne, hennes liv och familjen. Varje persons cancer är unik. Samtidigt är det så mycket som är igenkänning på, rädslan, smärtan, tankar om sjukdomen, alla frågor och oron kring "hur blir det sedan".
"Vi enas om det missvisande i att prata om orättvisa när det gäller att drabbas av olika kriser och sjukdomar." (citat ur boken sidan 124).
"/../ - du har bara haft otur. Ingenting är ju mer trösterikt än det. Vi går runt här på jorden, alla vi människor, och på olika sätt har vi otur. Vissa väldigt mycket mer än andra." (citat från boken sidan 124).
Orättvist eller otur att få cancer?
Om det vore orättvist att jag fick cancer så skulle ju det i så fall betyda att det kunde vara rättvist att någon annan fick det. Aldrig att det skulle vara en rättvisa. Det finns ingen enda människa jag önskar ska få cancer eller någon annan sjukdom heller. Otur, ja inte är det tur att bli sjuk, allvarligt sjuk med dödshot cirklande över sig. Boken är så välskriven och sätter igång så många tankar.
I sommar är det 10 år sedan jag fick min cancerdiagnos och jag har fått distans på många sätt till det som var då. Men jag dras till att läsa om andra personer och deras upplevelser av denna jobbiga, skrämmande sjukdom som påverkar så mycket för den som drabbas och de som finns runt omkring. Jag är inte så orolig längre att cancern ska komma tillbaka - vilket nästan är sant. När det är dags för kontroller smyger sig fortfarande oro och rädsla på. Tänk om.... För varje berättelse jag läser så är det olika tankar jag slås av. Tiden läker men cancerspöket ligger på lur och dyker upp när man minst anar. Kroppens larmberedskap slås lätt på. Då och då läser jag fortfarande det jag bloggade under behandlingstiden. Det är läkande att läsa, det boostar att läsa alla påhejande, snälla och omtänksamma kommentarer som skrevs till mig. En kommentar sitter särskilt fast och är en tröst i många situationer. "Det ordnar sig morsan" skrev en av sönerna. Fyra ord som betytt så mycket och fortfarande betyder mycket.
KS skrev om alla blodprov som hon utsätts för inför behandlingar osv. Igenkänning på det och fortfarande känns det obekvämt att jag fick gå före alla i kö när blodprov skulle tas. Jag skulle inte sitta i väntrummet till labb tillsammans med andra för smittoriskens skull, det var en "order" jag fick och ändå känns det 10 år efteråt skämmigt. Varför skulle jag ha denna "förmån"??
KS skriver om hur hon upplevt bemötandet från olika läkare, hur hon bytt läkare för att det inte kännts bra i kontakten. Mina tankar gick till onkologen jag hade som var så empatisk, förklarande och där kände jag mig trygg i varje möte. En person till dök upp i mitt minne. Kommer inte ihåg vad hon hette men sjuksköterskan som tog hand om mig varje gång jag fick cellgift var helt helt suverän. Så proffsig på ALLA sätt. Hon läste snabbt av att "här är en patient duktig" och såg till att jag fick kontakt med kurator. Man inser inte alltid sitt bästa i utsatta situationer men proffsig personal ser vad som behövs.
Kan du verkigen vara så sjuk du har ju håret kvar? Ja, det möttes jag av, både direkt och på omvägar, och den kommentaren kände jag inte ens var värd att bemöta. Jag hade nog ändå att ta hand om allt och alla reaktioner. Det är inte all cellgiftsbehandling som har håravfall som konsekvens. KS beskriver om hur hon vet att kommer att tappa håret och alla tankar kring det. Peruk? Inte peruk? Frågor, frågor, frågor...
Varför skriva en bok om sin cancersjukdom? Varför blogga om sin cancer? Vill man ha uppmärksamhet? Egohandling? Säkert finns det många och olika skäl. För mig var det ett sätt att bearbeta, att hålla nära och kära uppdaterade utan att behöva prata, prata, prata när jag inte orkade säga samma sak ett flertal gånger. Ja, det boostade egot. Jag fick också flera tack att jag skrev då det var till hjälp för andra att bearbeta och prata med nära och kära om deras erfarenheter och upplevelser i samband med cancersjukdom vilket ju självklart också boostade mitt ego. Själv fick jag under min behandlingstid stöd av en person med samma diagnos som jag. Hon låg några veckor före mig i sin behandling. Det var ovärderligt med det stödet så tack Eivor!!
Enstaka ord i boken har väckt tankar:
- gåband - jag köpte ett innan jag fick min diagnos. Jag som alltid tränat orkade inte det längre men tänkte att ett gåband skulle vara undergörande men icke. Orkade max fem minuter.... Gåbandet är sålt.
- spridning - oron och väntan på svar om cancern spridit sig till lymfkörtlar- och det hade den.
- namn på olika mediciner - ja, just det jag fick också kortison och medicin mot illamående, men namnen på själva cellgifterna minns jag bara svagt
Jag har inte så många sidor kvar i boken så den blir med all säkerhet utläst i natt. Jag tänkte idag att nu är det väl ändå dags att ta tag i skrivandet av min bok om min cancerresa. Det finns ett embryo till bok påbörjat i datorn. Rubriker finns skrivna, stycken är påbörjade och jag har hela Kruttanten- bloggens texter sparade... Arbetstiteln på min bok är "Du ska inte behöva ha det så här". Det är de ord som läkaren sa till mig några timmar efter att jag kommit in på akuten, fått diagnos och det planerades för operation dagen därpå. När jag kom in var jag i så dåligt skick att operation var omöjlig att genomföra direkt vilket man egentligen tyckte hade behövts. För att få mer kött på benen i mitt skrivande skulle jag också kunna läsa mina journaler men det har jag hittills avhållit mig ifrån. Jag är inte beredd att ta in all information därifrån... än. Kankse blir jag aldrig redo att läsa journalerna.
Det är väl ändå ett mycket gott betyg för boken En ensam plats att den väcker så mycket tankar. Men nu ska jag inte plåga er mer med detta. Risken finns att jag får cancer igen men jag går inte omkring och är rädd för det, blir bara påmind och orolig ibland och okej då kanske lite rädd då och då.... att jag skulle kunna ha otur... igen.
Avslutar med dagens gladis: När jag satt ute och läste idag hörde jag att det pågick repetioner i Astrid Lindgrens Värld. Rövarnas skönsång nådde mig flera gånger. Längtar....