Med halsont ska man inte beblanda sig med folk men en biltur med nödenolusten funkar bra. Undrade på mitt vänligaste sätt (vilket inte gav möjlighet att säga nej) om vi inte skulle ta en tur till mina barndomstrakter denna lördag och kanske ta en fika nånstans utefter vägen. I jämlikhetens namn så är det inte många dagar sedan vi åkte runt där nödenolusten bodde som barn...
Vi lämnade Vimmerby för några timmar och passerade viadukten vid stora vägen. Alltså ni har väl sett så fint det är där:
Mobilbilden gör inte platsen rättvisa men ändå...Vallmo och blåklint i massor, så vackert. Allt beröm till Vimmerby kommun och den personal som fixat detta - ett riktigt blomsterhav på båda sidor om av- & påfarten från väg 23/34. Värt att ta en tur bara för att se detta.
Målet för dagens resa var Pauliström där jag bodde mina första 10 år i livet. En ort präglad av pappersbrukets utveckling. Det var här de första pappersblöjorna tillverkades i Sveriges första blöjmaskin. Vi bodde i två olika hus under Pauliströmstiden, Rödbo och Strömslid båda tjänstebostäder då pappa, skogvaktare Ingemar Gustafsson, var anställd inom företaget.
Idag obebodda hus vad jag kunde se. Strömslid, undre bilden, var vackrare förr med tex dubbeldörrar vid entrén. Det är inte alltid renoveringar görs med varsam hand... Tvärs över vägen från Strömslid låg dammen där det på min tid fanns brygga och en liten sand(grus)strand och där vi badade flitigt.
Mina tre första skolår gick jag i Svenarps skola. Två klassrum för åk 1-3 respektive 4-6, utedass, ingen gympasal, endast en kallvattenkran i korridoren, matsäck hade jag med mig de två första åren men i trean kom en tant med mackor och mjölk till oss. Böcklingpastej minns jag var ett av påläggen vilket jag med skärpa betraktade som ett nerköp jämfört med egna mackor med messmör som jag fortfarande tycker är gott, dock äter jag det inte längre då det är så sött.
Idag är skolan sommarstuga och jag ångrar lite att jag inte knackade på... får ta en tur till...nån gång.. Skolgången minns jag positivt, min första fröken hette Kerstin Johansson, vi tränade välskrivning med bläckpennor och hade läskpapper till hands, vi räckte snällt upp handen för att svara på frågor, vi sjöng morgonpsalm till frökens tramporgelspelande. Vilka tider, man kan tro att jag är minst hundra år. Landsbygden var på 60-talet långt efter städer när det gällde tex skolans utveckling.
Ett kärt minne från Pauliström är hockeybanan som byggdes under ledning av min pappa. Såå många timmar jag nött runt där på skridskor. Mamma kom då och då och sa att det var dags att gå hem och äta för länge sedan. Icke sa nicke jag åkte vidare timme efter timme.
Ner till fabriken gick en rörledning och där fick man inte vara. Så självklart gick vi på den och var livrädda att bli upptäckta. Hyss och bus hör hemma i alla tider.
Min barndom är ljusår från den tid våra barnbarn växer upp och formas i. Vad skulle de tycka om jag föreslog 2.50 i veckopeng som jag hade? Jag hade full koll på både ett- och tvåöringar. Min uppväxt var trygg och skyddad och samtidigt begränsad. Så lite jag visste om omvärlden även om vi hade tv från andra halvan av 50-talet. Var det bättre förr? Nja, allt måste ses i ett sammanhang utifrån varje tids livsvillkor. Det var i varje fall annorlunda mot nu. Lekglädjen jag upplevde ser jag inte att den skiljer sig från lekglädjen jag upplever med barnbarnen. Lekarna varierar men glädjen är densamma. Den stora skillnaden är väl mängden intryck som vi, både barn och vuxna, utsätts för idag jämfört med då. Barnbarnen är digitala infödingar medan jag väl får räkna mig till gruppen digitala invandrare. Jag kunde nöja mig med att titta på den svartvita testbilden på tv medan yngsta barnbarnnet skickligt manövrerar tv:s alla kanaler och har en egen netflixsida och enkelt hittar det hon vill se på youtube. Både då och nu är det handhavandet som spelar roll för om det är bra eller dåligt det vi sysslar med eller tittar på.
Så givande att besöka min barndoms platser och bli påmind om vad som var början av den påverkan på mig till att bli den jag är idag. En påverkan och ett formande som är en livslång process. Som tur är så följer vi med vår tid men att ibland stanna upp och fundera på tiden som passerat och hur villkor för levandet påverkar oss är både nyttigt, spännande och givande. Idag sitter jag här och tänker att så här blev jag och det får väl duga utifrån vad jag upplevt och formats av.
Någon fikapaus blev det inte på resan även om vi tog en titt in i Karlstorps gamla mejeri. Frukosten hade inte sjunkit undan...