Farmor blev visst trött...

Jaha, där gick två timmar utan vidare. Efter två dagar med en av de bästa med mycket lek och besök i Astrid Lindgrens Värld så somnade jag i soffan...... i nästan två timmar....zzzzzzzz. Det är helt underbart att umgås med finaste treåringen. Här hemma flyttade vi in i kojan som jag sydde för cirka tio år sedan. Tog hem den från 10-åringen som slutat leka med den för länge sedan, de två äldsta barnbarnen har också bott i den här kojan. TIll nöje för flera alltså.
 
 
Ingången är på kortsidan och en av oss kom snabbare in i kojan än den andra. Men väl inne så var det mysigt att ligga på tjocka mattan och läsa Historien om någon och småprata. Alltid när vi läser ska det pratas om det som finns på bilderna och tankar som poppar upp ska bemötas och det är helt underbart. 
 
Att följa en treåring i spåren på Astrid Lindgrens Värld ja, det är ren lycka och man får röra på sig. Emil och Pippi har vi tittat på, flera föreställningar, både igår och idag. Men vi tar det lugnt och hinner både gunga, gå balansgång och åka rutschkana mellan föreställningarna. Idag tror jag det åktes rutschkana 30 gånger på raken efter en Pippiföreställning. Det finns hur mycket stenkanter som helst (undrar om jag hade upptäckt så många om inte Julia varit med) av olika storlek att balansera på och hoppa ner ifrån. Om jag skulle ha tagit lika många steg och hopp som Julia idag så hade jag förmodligen legat plakat efter halva tiden i parken. Hoppa, skutta, klättra, balansera, jag njuter av att följa efter och hålla handen när så önskas eller bara titta när jag uppmanas till det. "Farmor ta kort" är en vanlig uppmaning ... jag gör som jag blir tillsagd. 
 
Innan jag sjönk ner i tvåtimmarssömnen i soffan så vattnade jag det som är planterat i krukor och amplar och när jag gick ut på baksidan slogs jag av kaprifolens underbara doft:
 
Har tagit mig upp i sittande ställning i soffan nu och här njuter jag av doften av liljekonvaljer:
 
Så mycket det finns att njuta av och vara tacksam över. 

Vana eller ovana?

Alltid när jag fixar till frukostmackan, såväl hård som mjuk, och har ost som pålägg så hyvlar jag osten till mackan, lägger den på mackan och sedan helt automatiskt hyvlar jag en skiva till och stoppar direkt i munnen. Alltid detta betende. Kom på mig själv häromdagen och började då fundera på om det är en vana eller en ovana? Är det bra eller dåligt? Är vana - ovana synonymer eller motsatser? Beror det på vilka värderingar man gör av ett beteende? Är en ovana bara en negativ värdering av en vana? 
 
En skiva ost kan väl inte vara en ovana, eller...? Slöseri kan det tolkas som och att äta enbart pålägg kan vara en fråga om hur man uppfostrats om det råkar vara ok eller inte. Säkert har vi alla olika vanor/ovanor som vi inte ens vet att vi har eller inte tänker på. Är vanor något vi ärver? I så fall borde jag skära tjockare skivor av den rökta korven.... eller vad säger du pappa i din himmel?
 
Min vana att läsa till klockan två på nätterna är för mig helt underbar medan andra (nödenolusten??) kan kanske tycka att det är en dålig vana, dvs en ovana. För mig är det då mer en ovana när nödenolusten läser tidningen klockan fyra på morgonen medan det bara är en vana för honom själv. Jag kan bara konstatera att vi har lite olika dygnsrytm och att det inte spelar någon roll för olika är ju bra. Vi synkar ihop oss under dagen, middagsätandet och soffhänget vid teven och när helst det behövs synkronisering. 
 
 
En annan vana jag har är att äta lakritsgodis - turkisk peppar, filidutter, van slooten lakrids figurer, salta mustacher, mm - det kommer aldrig i mina ögon betraktas som en ovana. Aldrig. 

Sköna maj

Sköna maj välkommen och till och med snart slut. Tiden bara rusar, men idag när jag hängde ut tvätt stannade jag upp ett slag och bara njöt av det jag såg. Vilken grönska, så många vackra gröna nyanser och dessutom idag vilken värme, så vackert så man bara häpnar. Vilken lyx för mig att kunna njuta av detta på dagtid. Efter det  härliga regnet så är det som alla växter satt extra fart. Känner mig nöjd med vår lilla tomt och att jag hunnit fixa till det så långt som jag har. Rabatten på baksidan kostade ett värkande knä (det small som ett bösskott i knät när jag grävde och delade perenner) men men vad gör det om hundra år? Haha då sitter jag inte här. 
 
 
Men nu sitter jag i soffan och att titta ut genom fönstren är som att kolla tavlor på ett galleri. 
 
 
Det fina hjärtat som Vilmer #älskadebarnbarn hittade i en björk här syns fortfarande trots alla löv. Jag tittar på det varje dag och njuter.
 
 
Jag tycker om alla årstider men så vackert som nu det vet jag inte om det nånsin är. Fast höstlöv i sprakande rödgula färger och en slät yta av glittrande snö är inte heller fel.