Alltid när jag fixar till frukostmackan, såväl hård som mjuk, och har ost som pålägg så hyvlar jag osten till mackan, lägger den på mackan och sedan helt automatiskt hyvlar jag en skiva till och stoppar direkt i munnen. Alltid detta betende. Kom på mig själv häromdagen och började då fundera på om det är en vana eller en ovana? Är det bra eller dåligt? Är vana - ovana synonymer eller motsatser? Beror det på vilka värderingar man gör av ett beteende? Är en ovana bara en negativ värdering av en vana?
En skiva ost kan väl inte vara en ovana, eller...? Slöseri kan det tolkas som och att äta enbart pålägg kan vara en fråga om hur man uppfostrats om det råkar vara ok eller inte. Säkert har vi alla olika vanor/ovanor som vi inte ens vet att vi har eller inte tänker på. Är vanor något vi ärver? I så fall borde jag skära tjockare skivor av den rökta korven.... eller vad säger du pappa i din himmel?
Min vana att läsa till klockan två på nätterna är för mig helt underbar medan andra (nödenolusten??) kan kanske tycka att det är en dålig vana, dvs en ovana. För mig är det då mer en ovana när nödenolusten läser tidningen klockan fyra på morgonen medan det bara är en vana för honom själv. Jag kan bara konstatera att vi har lite olika dygnsrytm och att det inte spelar någon roll för olika är ju bra. Vi synkar ihop oss under dagen, middagsätandet och soffhänget vid teven och när helst det behövs synkronisering.
En annan vana jag har är att äta lakritsgodis - turkisk peppar, filidutter, van slooten lakrids figurer, salta mustacher, mm - det kommer aldrig i mina ögon betraktas som en ovana. Aldrig.