Jaaa!!

Såg sprintfinalen för damer nu och dubbelt svenskt. Bästa underhållning man kan få. Vinterstudion toppar listan på bra tv. Många sittaellerliggaisoffantimmar har det blivit under vintrarna med spänning, besvikelser, beundran och dramatik i världsklass. Borde väl ta en egen motionsrunda också... men det är ganska grått och ser trist ut ute och så är det nog väldigt halt... Haha, ingen ursäkt med icebugskängor i garderoben. 
 
En lugn lördag där tulpanerna står för det färgglada, nödenolusten för sällskapet och inga måsten på attgöralistan. Det kan man ju bestämma själv... Skönt ibland att vara slapp och slö. Ja, rent av nödvändigt i det tempo som annars oftast råder. Ett tempo man inte alltid kan påverka eller välja själv. Då blir dessa ingentingdagar viktiga. Tro mig, jag vet att utmattningssyndrom är inget att önska sig.
 
Kanske blir det ändå lite förberedelser och planering för veckorna framåt... Slipper laga middag idag, tack mamma för det. 
 
 
 
 
Nödenolusten kom in nu efter mer än en timmes promenad. Jag borde också... jo, jag gört .. på med icebugsen och en promme. NU!
 
PS Brukar inte kolla statistiken över mina läsare men gjorde det nu.. från USA, England, Danmark, Norge, Spanien, Israel och Irland var det läsare registrerade. Mest troligt är att det är semestrande svenskar som läser och så några som bor lite längre tid utomlands. Lite kul ändå att veta och digitalsierade är vi ju alla. Den digitala världen är en del av verkligheten oavsett vad man tycker.

Varför?

Ja, varför utsätter jag mig för att titta på  Tillsammans mot cancer? Har flera gånger idag tänkt "ska jag titta eller ska jag inte titta". Men precis som förra året så tittar jag. Det går liksom inte att undvika. Det är så starka berättelser som vi får berättade för oss som tittare. Det påminner så mycket om att jag varit sjuk i cancer. Jag har varit en cancerpatient som genomgått cytostatikabehandling. Det är sällan jag tänker på det i vardagen numer. Jag  är frisk. Friskförklarad sedan 1,5 år tillbaka. Men en kväll som denna kommer alla minnen upp i ljuset, kroppen minns allför väl vad jag kände, tänkte, upplevde och alla biverkningar av behandlingen. Det går inte att vara nog tacksam för att ha fått bli frisk och fortsätta livet levande. Varje dag är en gåva. Varje dag!
 
Samtidigt som det gör ont att minnas är det så fint att få ta del av det som berättas, alla känslor, all kärlek, alla insatser som görs inom forskningen. Forskningen räddar liv. Tillsammans mot cancer. Tillsammans är det finaste ord jag vet och det gäller också i detta sammanhang. Det är tillsammans som de som drabbats av cancer kan orka sin situation. Tillsammans med familj, tillsammans med vänner, helt enkelt tillsammans med de som betyder mest. Så var det för mig. Nödenolusten, söner med sambos, barnbarn, systrar med familjer, mamma, vännerna, arbetskamraterna - alla fanns de där på olika sätt. Läste för ett tag sedan om mig själv, hur jag beskrev min sjukdomstid. Det som slog mig var det återkommande stödet och kärleken som barnbarnen  visade mig trots att de var så små då, 2, 3 och 5 år. Alla små tecken på kärlek de visade var helt otroligt. Kanske är det därför det gör alldeles extra ont när en mamma 39 år berättar om sin sjukdom i programmet. en fantastisk 3- barnsmamma som visar sina känslor naket för oss. Barn ska inte behöva mista en förälder i cancer. Fuck cancer! Stöd cancerforskningen och lev livet varje dag. Kram alla underbara ni som funnits och finns för mig alla dagar. 
 
 
 

Nu är allt borta

Plockade bort alla julsaker i onsdags, så skönt. Det är roligare att plocka bort allt än att ta fram det. Lämnade bara pepparkakshuset kvar och precis som jag önskade så fick vi god hjälp med det idag. Blev inte mycket kvar efter att det krossats, ätits, mortlats till smulor och ätits och spridits smulor.
Smulorna - vem tog hand om städningen? Varken yngsta eller mellangenerationen utan det gjorde de äldste och de gjorde det så gärna. Tog sedan fram gamla skolkataloger och kollade i, så roligt och jag älskar kommentaren "jag är alltid lika snygg" och det var inte jag som sa det och det var inte mig det handlade om heller. Härligt att vara nöjd med sig själv. Jag frågade om det var viktigt att vara snygg. Det var det inte alls, det fanns mycket viktigare saker som hur man är. Men föds man snygg så gör man. Det finns bara ett att säga: älskade barnbarn. Det finns inget som fyller på med så mycket energi som de där finaste vi har. Nu ska jag kolla in dagens fotoskörd, 84 bilder på de två som var här idag... och så några bilder med gubbröra, far och söner och farfar och barnbarn. Bra söndag blev det.